Musikavdelningen

Tori Amos kvinnliga uppbåd räddar världen. Jo, faktiskt. Kanske inte från krig, våld och orättvisor men väl från dessa "Idol"-tiders meningslösa och slätstrukna pop. 

Det finns för all del mycket att vara skeptisk mot här. För det första är det 23 låtar på skivan, inklusive ett antal korta bagateller som luktar utfyllnad trots att det knappast är nödvändigt med totalt 80 minuters speltid. Det går att ta bort en hel del och ändå ha ett såväl starkt som långt album kvar.

 

För det andra är American Doll Posse ett konceptalbum framfört av fem olika karaktärer, alla förstås Amos alter egon. Pretentiös pop är sällan lyckad och i ärlighetens namn är det här ett koncept som inte bidrar märkbart till helheten. Live kan det förstås bidra med dynamik och visualitet - första delen av konserterna på den nu pågående turnén framförs av en av dessa karaktärer innan Tori går på som sig själv - och idén med olika hemsidor för varje person kan också vara ett intressant drag i dessa interaktiva tider. På albumet blir det mest en fotnot.

 

Övertydliga protester
För det tredje bryter Tori Amos mot en av sina egna teser när hon framför plumpa anti-Bush och anti-krigstexter. Det är inget fel i att protestera, förstås, men det finns ingenting så lamt som en övertydlig protestsång med tidsbundna namn och förenklade slagord. "Yo, George" och "Dark Side of the Sun" är två sådana misstag som borde förpassats till papperskorgen, eller i alla fall bearbetats långt mer. "Almost Rosey" är ett exempel på hur det kan göras bättre, så hon kan ju.

 

Hur bryter hon då mot sin egen tes? Jo, när hon släppte sitt coveralbum för ett antal år sedan inkluderade hon en lågmäld version av Nirvanas "Smells Like Teen Spirit", vilket inte gick hem i alla läger. Men hon förklarade hur hon såg den som en politisk sång som fångade sin tid och tillade att: de bästa politiska sångerna är oftast inte uttalat politiska. Just det, och man kan nog framgångsrikt hävda motsatsen: de sämsta politiska låtarna är de som är uttalat och övertydligt politiska, gärna inkluderande specifika politiker och deras tillkortakommanden.

 

Nu är det dock lätt att förlåta Amos för hennes tillkortakommanden. Det går ju trots allt att programmera sin cd eller sin mp3-spelare, det går att ta bort de svaga delarna efter egen smak, det går att korta ner tiden till 43 eller 52 eller 65 minuter, det går att strunta fullständigt i om det är "Tori", "Santa", "Isabel", "Clyde" eller "Pip" som sägs framföra låten. Och då kvarstår en mycket stark skiva, den kanske bästa sedan hennes första två, Little Earthquakes (1991) och Under the Pink (1994).

 

Konst i okonstens tid
Precis som på tidigare album är våld, ofta kvinnligt våld, ett centralt tema, liksom våld i form av krig, och den ofta våldsamma relationen mellan man och kvinna. Det är inte alltid sockersött att lyssna på Tori Amos, även om man tidvis kan bli lurad av den vackra rösten och det glittrande pianot. Men det är alltid värt det.

I dessa "Idol"-tider med klonade härmapor som kallas artister behövs det äkta konstnärer som faktiskt skapar något, och som får oss att verkligen lyssna. Det gör Tori Amos. Arrangemangen växlar mellan sött och aggressivt, texterna är aldrig menlösa, framförandet aldrig styrt av poptraditionens normer. Det sticker ut, och det är skönt att sticka sig på Tori Amos.

 

Och mitt i alltihop har hon skrivit några av sina bästa singlar på länge ("Big Wheel", "Bouncing Off Clouds") och i "Dragon" en av sina bästa låtar alla kategorier. Det finns hopp om popmusiken trots allt.

Kändast: "Big Wheel", "Bouncing Off Clouds".
Borde vara kändare: "Dragon".

Producerad av: Tori Amos.

Länkar: Den officiella hemsidan, allt om Tori, Tori Amos på Wikipedia.

Andra bloggar om: musik, pop, rock, album, skivor, tori amos

Reklamradion och idrottsarenorna är två av de allra mest konservativa när det gäller musik. Det är dags att få alternativ till "Life is Life" och "I Was Made for Loving You" varje gång domaren blåser. Förslag?

 

Den stora svenska slutspelssäsongen är just avslutad och med den ett oöverskådligt antal spelningar av Opus, Kiss, Status Quo och AC/DC. Kvar återstår Stanley Cup och veckans Champions League-final med hockeyorgel respektive klassisk hymn. Sveriges innebandydamer vann nyss VM och hämtade pokalen till tonerna av Queens "We are the Champions" - vad annars?

 

Ishockeyn har en stark tradition när det gäller arenalåtar. Fool's Gardens "Lemon Tree" dominerade ett helt ishockey-VM (Wien 1996, Sverige medaljlöst), utan att ens vara officiell VM-låt. Nick Borgens "Den glider in" var däremot officiell VM-låt i Sverige 1995, men togs över av det finska guldlaget och har inte setts sedan dess. Det har däremot 1989 års "Nu tar vi dom" med Tre Kronor , trots att de regerande världsmästarna bara kom fyra i det nybyggda Globen.

 

Hockeyorgeln slog aldrig i Sverige, så ishockeyn tog till popmusiken istället. Andra följde efter, inte så mycket genom att skapa egna hyllningar (de är mest roliga parenteser kring enstaka mästerskap) utan mer som en stämningsskapare vid spelavbrott. Ishockey har många avbrott och därmed ett stort behov av pausmusik som det duger att bara spela 10-20 sekunder av: ett riff, en sjunga med-refräng, ett medryckande klappa takten-beat. Sporter i samma sits har följt efter, t.ex. innebandyn.

 

Inget fel i något av detta. Tvärtom fungerar det mycket bra. Frågan är bara varför det alltid ska vara samma ovannämnda låtar som spelas. En förklaring är förstås att de musikansvariga i Karlstad, Borås eller Linköping kanske inte är så bevandrade i musik. Man tager vad man haver. En annan förklaring är idrottens stående fras att man inte ska ändra ett vinnande lag, så om Opus fungerade 1987 så fungerar Opus även 2007. Det är dock inte sant: "Life is Life" fungerar mycket dåligt, den har blivit en parodi, ett skämt. Nu gällde det möjligen redan från början, men så icke med "TNT" eller "Right Here Right Now" som riskerar att bli framtidens idrottsoffer.

 

Det behövs alltså alternativ till de uttjatade riffen och refrängerna. I god tid före nästa svenska inomhussäsong välkomnar härmed Musikavdelningens redaktion förslag på de bästa nya arenalåtarna.

 

Andra bloggar om: musik, pop, rock, sport, idrott, ishockey

Det från början minimalistiska punkbandet The Clash följde upp sin storsäljande dubbelplatta London Calling med ett trippelalbum, Sandinista. Det var modigt. Nyss släpptes en hyllningsskiva, The Sandinista Project, där olika grupper ger sin version av de 36 låtarna. Det var dumt, men så är ju hyllningsskivor sällan lyckade.

 

Tanken med hyllningsskivor är lätt att förstå och likaledes lätt att stödja. Det är viktigt att visa stora artister uppskattning, och det kan i förlängningen också leda till att fler människor får upp ögonen för en viss artist eller skiva eller musikstil. Inte sällan följer ju fansen sina idoler, och om idolen spelat in en Doors-låt så kan det ju vara värt att kolla upp vilka de var. Utmärkt.

 

Men förutom den pedagogiska delen har hyllningsskivan lite att erbjuda. Det är inte lätt att lista klassiska hyllningar, mångmiljonsäljande hyllningar eller hyllningar man ständigt återkommer till där hemma. Tvärtom tillhör de den kategori som allra först hamnar på hylla eller i reabacken i butiken. Kvaliteten blir helt enkelt aldrig tillräckligt bra, oavsett om artisterna är storögda småband eller tillhör den etablerade s.k. rockeliten.

 

Fel idé från början

Det förefaller som om grundidén är feltänkt. Den ursprungliga artisten är i allmänhet värd att hylla på grund av sitt unikum, och då är tanken på en cover redan överspelad. Som Musikavdelningen tidigare skrivit om i artikeln "Kan Robbie Williams sjunga 'Lovefool?'", är många artister och låtar komplicerade att göra covers på, ofta pga sin unika identitet. Och hur håller man ihop ett album som innehåller lika många artister som låtar? Alla vet att samlingar är samlingar, och album är album - men på hyllningsskivan ska plötsligt de två mötas. Som i fallet Sandinista:

 

"If a lengthy, 'sprawling mess' of an album is made digestible by the vision and spirit of the original artist, how then will the material fare in the hands of those who have less equity built up with the audience'" (Aarik Danielsen, Popmatters).

 

Vidare går det inte att återskapa den tid som gjorde originalet så speciellt. När Sandinista släpptes 1980 såg musikvärlden ut på ett annat sätt än 2007 och den mark som bröts då kan inte brytas igen. Effekten uteblir. Visst kan man hylla Never Mind the Bollocks och låta dagens punkare spela in varje spår, men ingen kommer att hota med lagstiftning, sätta Brixton i brand eller ens hota med radiobojkott och lagstiftning. Det är svårt att sia om framtiden, men ännu svårare att återskapa det förflutna.

 

Hyllningar i alla former

Ändå görs ständigt nya försök, och med olika infallsvinklar. Wikipedia ger exempel på ett antal typer av hyllningsskivor:

 

* Stödskivor för artister vars musik inte gett stora pengar.

* Skivor där den ursprungliga genren byts mot en annan, t.ex. reggaeversioner av Dylan eller 1980-talets fluga: klassiska symfoniorkestrar spelar samtidens pophits.

* Återskapandet av ett specifikt album, som alltså Sandinista eller nyligen Beatles Sgt Pepper.

* Tolkningar till ett annat språk, som Porque No Puedo Ser Tu tillägnad The Cure.

* Skivor där influenserna tolkar den artist som blivit influerad, dvs en sorts ombytta roller.

* Minnesskivor till en nyss avliden artist, t.ex. Enjoy Every Sandwich för Warren Zevon.

 

(Wikipedia listar visserligen även rena coverplattor av typen Dylanesque med Bryan Ferry, men det är knappast vad som i dagligt tal kallas hyllningsskivor.)

 

När man hittar en hyllningsskiva i butiken är det lätt att bli intresserad: "så många bra låtar, så många bra artister!" Det påminner om liveskivans attraktionskraft, där summan av bandet och låtarna och sammanhanget borde bli så stort. Men istället blir slutresultatet ett besviket konstaterande att additionen bytts ut mot subtraktion, och att originalet fortfarande är bättre. Det är därför man hyllar det.

 

Länkar: Wikipedias artikel, recension av The Sandinista Project.

 

Andra bloggar om: musik, pop, rock, album, skivor, clash, sandinista, hyllningsskivor

Wilcos nya album skulle alltid bli omdiskuterat. Antingen skulle det ses som en fortsättning på den experimentella väg som bandet haft under de senaste skivorna, eller som en reträtt till den gamla countryrocken. Jeff Tweedy valde att ta klivet från konst, till konstig till helt okonstlad. Typiskt 2007!

Med Summerteeth (1999) och Yankee Hotel Foxtrot (2002) slog det lilla men ansedda Wilco igenom hos en bredare publik. Slagkraftiga melodier som "A Shot in the Arm", "I'm Always in Love", "Heavy Metal Drummer" och "War on War" i kombination med oförutsägbara arrangemang, oväntade infall och originella texter var precis vad världen behövde bland pojkband och dokusåpor. YHF var inte bara det årets kanske bästa skiva, "Jesus Etc" var också årets låt.

Med uppföljaren A Ghost is Born två år senare skulle den massiva succén följas upp. De försökte göra en YHF II men misslyckades. De galna men magiska infallen blev bara krystade pålägg, de skruvade solona blev bara plågsamma evighetscykler och de melodiska inslagen blev snarast kitsch. A Ghost is Born är en dålig skiva av ett fantastiskt bra band, vilket t.ex. den uppföljande liveskivan Kicking Television visade. Den förstärkte synen på Wilco som ett starkt liveband, trots det delvis svaga materialet.

Vår syn på originalitet

Med Sky Blue Sky bryter Jeff Tweedy med den experimentella eran och förlitar sig på de byggstenar som Dylan, Beatles och ett par till skapade för mer än 30 år sedan. Ambitionsnivån är en annan. Från konst, till konstig till okonstlad. Det är alltså en skiva som låter traditionellt och som förlitar sig på sångerna, texterna, äktheten - den så omhuldade "autenticiteten" - istället för att låta det egna genomsyra hela produktionen. Hade Dylan och Lennon resonerat så här hade världen gått miste om mycket.

Därmed är Sky Blue Sky en bra utgångspunkt för en diskussion om vår syn på originalitet och på vår syn på artisten som upphovsman. Applåderar vi det unika eller det vi känner igen? Från litteraturen känner vi igen diskussionerna kring Nobelpriset, som inledningsvis gavs till författare som skrev på "rätt sätt". I testamentet talas det om "idealisk riktning", vilket tolkades som "i enlighet med idealen". Idag är synen helt annorlunda och Svenska Akademien ger helst priset till någon som bryter helt ny mark, oavsett om det säljer i stora upplagor eller inte.

Idol tar oss åt fel håll

Inom rockmusiken går det åt andra hållet idag. Idoltävlingar och den stora andelen covers på listorna indikerar att igenkänning rankas högre än originalitet, och det finns en tanke om perioden 1965-1975 som en musikalisk guldålder som alltid är rätt. Om det låter Dylan, Stones, Kinks, Eagles, Van Morrison är det bra. Det var ju trots allt de (och en handfull till) som satte ribban för äkta anglosaxisk rock, och därför är det helt ofarligt att spela på deras gata. En svag rad låtar är okej om det låter Dylan, men uselt om det låter som ingenting annat.

Det kan vara därför Wilco har släppt en trevlig men i längden ointressant skiva. Yankee Hotel Foxtrot, däremot, är en ständig alarmklocka värdig riktigt stora genier. Dylan Etc.

Kändast: "What Light".

Borde vara kändare: "On and On and On".

Producerad av: Wilco.

Länkar: Wilcos hemsida, Wilco på Wikipedia.

Andra bloggar om: musik, pop, rock, album, skivor, wilco

Oasis, Morrissey och Justin Hawkins från Darkness kunde givit Storbritanniens melodifestival en ordentlig knuff och gjort hela Eurovisionsschlagerfestivalen till en tävling i musik igen. Men av de tre stora blev bara en kvar, och Justin Hawkins förlorade mot ett återförenat tredje klassens tuggummiband som låter 1982. Därmed får vi vänta på ESC:s nödvändiga uppgradering ytterligare ett antal år.

 

Det är lätt att förstå alla människor som älskar ESC av olika skäl: den lekfulla glamouren och kläderna, tävlingsmomentet, den spännande röstningen. Men det är också lätt att se att själva kärnan i tävlingen - musiken - inte lever upp till hajpen. The Ark är hos många favoriter till att vinna årets upplaga, men "The Worrying Kind" saknar stark refräng och tillhör inte ens de bästa låtarna på deras senaste album. För få av ESC:s vinnarlåtar har hållit hög musikalisk klass, helt enkelt för att tävlingen inte har status bland kompositörer och artister.

 

I Sverige är det lite annorlunda idag, men för inte så länge sedan var festivalen en omöjlig scen för seriösa artister och kompositörer. För många är det fortfarande så, trots att Sverige ju tillhör ESC:s allra trognaste supportrar. I andra länder är det än värre ställt, och allra värst är det i Storbritannien - popmusikens hemland och den nation som mer än någon annan håller ESC:s framtid i sina händer.

 

Twelve points to ... Justin Timberlake!

I Sverige brukade man alltid säga att det var synd att Mauro Scocco och Per Gessle m.fl. inte engagerade sig i schlager-SM. Gyllene tider och Ratata skulle ju ha vunnit varje år, om de velat. Samma sak gäller Storbritannien, fast i kubik. I år fanns det välgrundade rykten om att såväl Oasis, Noel Gallagher som Morrissey skulle skriva bidrag till tävlingen, men det slutade med att den ende egentlige stjärnorna blev Brian Harvey från East 17 och framför allt Justin Hawkins från Darkness, och han var inte ens nära att vinna.

 

Synd, för om britterna satsade på ESC och år efter år bidrog med topplåtar av toppnamn skulle det definitivt dra med sig resten av Europas låtskrivarelit. Det är tuffare och häftigare att tävla och vinna mot Justin Timberlake, Take That, Robbie Williams, Oasis, Jarvis Cocker, Sugarcubes och Joss Stone än mot ... Scooch.

 

Kommer någon ihåg dem? De var tredjesorteringen av konstgjorda flick- och pojkband i slutet av 1990-talet, när S Club 7 var halvstora i 15 minuter. De återförenades på skoj och vann årets brittiska final med "Flying the Flag (for You)", som inte ens hade blivit någon succé på 1980-talet. "Vi har inget att förlora?, sa de, "om inget kommer ut av det här har vi ändå haft roligt."

 

Fem förslag för ESC

Inget att förlora betyder att de inte har några karriärer att förlora, för dessa är redan förlorade. Det är den gamla ESC-förbannelsen som finns kvar i tävlingens viktigaste land: om du ställer upp i ESC är din trovärdighet och din karriär förlorad - även om du vinner hela rasket. Om ESC vill bli trovärdig som musiktävling och stor i andra kretsar än den är idag måste den här förbannelsen brytas. Men hur? Kanske så här:

 

1. Ta tillbaka juryn. Idag avgörs alldeles för mycket av hur många av nationens medborgare som bor utomlands. Sverige ger höga poäng till Bosnien, Tyskland till Turkiet och Estland till Ryssland. Med juryn kommer musiken i centrum.

 

2. Ta tillbaka juryn! Idag handlar alldeles för mycket om utseende. Ta bort tittarrösterna och låt jurymedlemmarna rösta på det de hör, inte på vad de ser. Med juryn kommer musiken mer i centrum.

 

3. Inför nationalitetskrav. Det är bra att man kan sjunga på vilket språk man vill, men ska det vara en kamp mellan nationer, så ska det. Om fem länder tävlar med svenska bidrag som alla låter som Abba blir tävlingen tråkigare, mindre engagerande och helt enkelt mer ointressant. Kompositör och artist ska vara medborgare i det land de representerar, ungefär som i vilken landskamp som helst.

 

4. Förbjud singback. Nu låter alla bidrag likadant, men det gjorde de på orkesterns tid också. Med helt eget komp ökar bidragens individuella profiler och evenemanget blir samtidigt roligare att titta på som konsert betraktat.

 

5. Dra ner på cirkusen. Show är kul, men det måste inte vara en tusen dansare, fjorton programledare och en miljon turistbroschyrer som står i vägen för musiken hela tiden.

 

Kort sagt måste musiken komma tillbaka till tävlingen. Först då blir den intressant på allvar. Eller är allvar ett förbjudet ord inom ESC?

Relaterade artiklar: "Hur stor är Eurovision Song Contest ute i Europa?" (i Dagens Nyheter). "Inga nordiska länder vidare" (också i DN).


Andra bloggar om: musik, pop, rock, schlager, esc, ark, eurovision, eurovision song contest

Det ska komma två böcker om Ulf Lundell, berättar bl.a. Svenska Dagbladet. En fokuserar på verken, en annan på personen. Därmed fångar de gemensamt in 100 år av litterär analys, men var ligger framtiden? Musikavdelningen gör en jämförelse med litteraturvetenskapens utveckling och lägger över bollen till dig - lyssnaren.

 

Expressens Måns Ivarssons bok ska komma i september och heta Vill du ha din frihet får du ta den efter en rad i "Laglös". Den ska fokusera på "Verken, inte kvinnorna" i hela tre band och totalt 840 sidor, ett närmast lundellskt omfång. Musikjournalisten Håkan Lagher, en gång ifrån Schlager, följer upp kommande vår med en biografi "om kreativitet och kaos och att de två tingen kan förenas", och nämner inte oväntat Strindberg som en parallell.

 

Att Ulf Lundell förtjänar att både analyseras litterärt och beskrivas biografiskt är en självklarhet, och intresset är tillräckligt stort för att svälja två stora verk om honom. Dessutom kompletterar ju biografierna varandra kusligt bra, om förhandsinformationen stämmer: en textanalys, en biografi. Inom litteraturforskningen har den stora skiljelinjen under de senaste dryga 100 åren legat just i denna fråga: ska verk och upphovsman mötas, eller ska de tvärtom separeras av vattentäta skott?

 

Biografiker och nykritiker

Den klassiska biografiska metoden från urminnes tider - men formaliserad under 1900-talets början - utgick från att författarens egna intentioner och värderingar speglades i verken. Alltså kunde man analysera dikten eller romanen i ljuset av upphovsmannens personliga bakgrund och de åsikter man kände till att han eller hon hyste. Strindbergs uppfattning i kvinnofrågan var känd, alltså visste man hur Fadren eller Giftas skulle tolkas.

 

Sedan kom nykritikerna med T.S. Eliot i spetsen. De såg diktverket som fullständigt autonomt och menade att författaren var död i det ögonblicket den släppte pennan. Texten säger vad texten säger, och kan man inte hitta det i texten, så finns det inte.

 

Det verkar som om Ivarsson är nykritikern och Lagher biografikern. Inget fel i det. Det finns massor av exempel på sådana böcker som har varit givande för sina läsare och för musikhistorien. Ian MacDonalds Revolution in the Head (Beatles), Greil Marcus Like a Rolling Stone (Dylan), Johnny Rogans The Severed Alliance (The Smiths) för att nämna några bra titlar med olika angreppsvinklar. Men är det framtiden?

 

Läsaren i centrum

Inom litteraturen skulle svaret vara nej. Där har man alltså rört sig från författaren till texten och slutligen hamnat hos läsaren. Idag handlar det mesta om receptionsanalys eller s.k. läsarfokuserade metoder, dvs studier av förhållandet mellan den faktiska texten och den ständigt nya läsaren. Vid varje läsning förändras textens innehåll beroende på läsarens bakgrund: utbildning, ålder, kön, läsvana, värderingar och attityder etc.

 

Det här innebär inte bara att en enskild text kan ha olika betydelse för olika läsare, utan också att samma läsare kan uppfatta en text olika i olika situationer och självfallet vid olika tidpunkter i livet. Många har nog uppfattat Lilla Prinsen, Det susar i säven eller Nalle Puh lite olika som vuxna, jämfört med första mötet som barn. Läsningen kan med andra ord bäst beskrivas som en process. Hypoteser ställs upp och förkastas och nya tillkommer tills en rimlig lösning erhållits.

 

Framtidens metod?

Det kanske närmaste vi kommer den här metoden finns i serien 33 1/3 från Continuum, där enskilda klassiska album analyseras i detalj. Men författarna är olika och angreppsvinklarna likaså. Poängen är i vilket fall att verket står i centrum, inte artisten, inte artistens privatliv, inte artistens kläder och inte heller artistens mamma eller pappa. Många musikbiografier är ju snarast förklädda foto- och skvallertidningar, långt från det musikaliska - och extremt långt från någon annan metod än den företagsekonomiska.

 

I framtiden kommer förstås dessa glättiga böcker att fortsätta produceras för fans som vill ha sin bild av idolerna bekräftad. Samtidigt kommer de tjocka och väldokumenterade biografierna av medelålders herrar fortsätta att skrivas för andra medelålders herrar. Rockbranschen är sådan: kommersiell och konservativ på samma gång. Just därför är det lätt att hoppas på något annat, t.ex. en bok om Lundells texter med ett lyssnarperspektiv. Hans fans är idag allt mellan 18 och 60 och kan helt enkelt inte ha samma syn på "Tre bröder", "U.S.A.", "Sextisju, sextisju", "Gå upp på klippan", "Laglös" eller "Rialto".

 

Vad en sådan läsning/lyssning skulle ge är mer intressant än att beskriva personen Lundell som dagens Strindberg eller att för femtielfte gången läsa om Lundells förhållande till friheten, naturen och kvinnan.

 

Länkar: Continuum 33 1/3, Ulf Lundells hemsida.


Andra bloggar om: musik, pop, rock, ulf lundell, böcker, litteratur

Hur har musiken påverkats av skivformatet? Blir låtskrivarna verkligen bättre för att de kan ge ut mer musik via Myspace? Musikavdelningen ger en överblick och tittar slutligen framåt.

 

"Kill your darlings" var ett gångbart uttryck på vinylskivans tid. Då fanns det inte plats för mer än 45 minuters musik fördelat på två sidor om ljudkvaliteten skulle bli bra nog. Följaktligen blev det viktigt att fundera på vilka låtar som höll måttet och vilka som inte gjorde det. Till detta kommer att 45 minuter var mycket jämfört med stenkakan, så egentligen var 30-35 minuter mer än nog. Se bara på Beatles tidiga skivor - priset per minut är skyhögt.

 

Med cd:n förändrades förutsättningarna eftersom den möjliga speltiden plötsligt dubblerades. Nu var det möjligt att få längre speltid utan att göra ett dubbelalbum, och dessutom uppstod en press på artister och skivbolag att ge konsumenten valuta för pengarna. Cd:n var dyr och övergången från vinyl till cd behövde motiveras. Lösningen: fler låtar, längre låtar, extralåtar.

 

"With three extra tracks"

Ni kommer kanske ihåg dem, bonusspåren. De låg ofelbart sist i låtordningen och bestod av låtar som "egentligen" inte var en del av albumet. De var där, men ändå inte - de skulle inte räknas in i bedömningen av albumet som helhet, utan de var en bonus. Ungefär som sminket som följer med damtidningen eller kexchokladen som ackompanjerar tabloiden.

 

Denna ordning var en uppenbar hybrid utan framtid: dels eftersom konkurrensen från lp:n snart var över, dels för att det inte längre är artisten eller skivbolaget som avgör vad som är ett album - det gör konsumenten.

 

En förändring syns redan på Elvis Costellos Spike från 1989. Den gavs ut med tre extraspår på cd:n, men de låg inte sist utan var inkorporerade i låtordningen och framstod för cd-köpare som en fullvärdiga albumspår. Kanske var det Elvis Costellos känsla för låtordning som gjorde det - Spike är egentligen ett spretigt album rent musikaliskt, men håller ändå förträffligt ihop - men en signal för framtiden var det likväl.

 

Mer musik för pengarna

Förutom extraspåren blev alltså låtarna längre också. De gamla pop- och rockdängorna var ofta under tre minuter, på 1980-talet drevs de snabbt upp över fem minuter och en fullängdare med 10-12 spår var plötsligt 60 minuter långt. Mer musik för pengarna, eller bara utfyllnad för att motivera ett högre pris?

 

Kanske varken eller. Det är förstås en teori att musikerna tog över, att de såg sin chans att elaborera och slippa sitta vid mixerbordet och klippa bort passager som mödosamt skrivits, repats, arrangerats, spelats in.

 

En sak är dock säker: de blev inte bättre låtskrivare. Ett rockband skriver inte 50 procent bättre låtar bara för att tekniken medger ytterligare 20 minuters speltid. Det fungerar helt enkelt inte så. Ändå var det kanske cd-erans största bidrag: de långa albumen med 15-18 låtar som aldrig avbröts, eftersom lyssnaren inte behövde byta sida.

 

Alla är en producent

Det gamla sidbytet uppmuntrade till aktivt lyssnande, struktur och - vila. Det är mycket begärt av en lyssnare att koncentrerat höra så mycket musik utan avbrott, speciellt om en handfull av låtarna inte ens borde ha varit med från början.

 

Så det gjorde de inte, lyssnarna. De utnyttjade programmeringsmöjligheterna och tog helt enkelt bort de överflödiga låtarna. De gjorde producentens jobb genom att redigera albumet, med den lilla skillnaden att resultatet kunde variera från person till person. "Fint", tänkte U2, Smashing Pumpkins, Lundell, Tori Amos, Outkast, TLC, "jag ger ut allt och låter fansen välja själva, så slipper jag."

 

I nedladdningens och Myspaces tid finns det kanske inga album längre. Fansen laddar ner precis de låtar som de vill höra och hoppar över resten. Vart leder detta oss? Till ännu mer av cd-erans massproduktion och okritiska utgivning? Det är mycket möjligt. "Kill your darling" är död. Samtidigt finns det inget krav på långa låtar och extraspår längre. Hela nätet är ett enda bonusmaterial.

Länkar: lär dig allt om formaten på Wikipedia.

 

Andra bloggar om: musik, pop, rock, album, skivor, nedladdning, myspace, fildelning, ipod

Det talas mycket om Kraftwerk, lite om Fad Gadget, OMD, Buggles och Depeche Mode. Det borde talas mer om The Human League från stålstaden Sheffield när syntens pionjärer ska listas. "The Black Hit of Space" är ett facit till framtiden daterat 1980.

 

The Human League bildades som The Dead Daughters och sedan The Future i punkens 1977, då Johnny Rotten sjöng "no future" och ingen tänkte på synt eller electronica som en egen genre. Kraftwerk var för de verkligt insatta och de analoga syntarna långt ifrån dagens självspelande datorer. Men punkens attityd inspirerade och datateknikerna Martyn Ware och Ian Craig Marsh beslutade sig för att bilda ett band, trots att de inte kunde spela. Men de förstod tekniken.

 

Tekniken stod senare i centrum för The Human Leagues skapelser, både musikaliskt och tematiskt i Philip Oakleys texter. Musiken och tekniken - det som många romantiska nostalgiker fortfarande menar vara "icke-autentiskt" - var självklara utgångspunkter, kanske som en hänvisning till idolerna från Düsseldorf, kanske som en protest mot den samtida rockscenens enögdhet.

 

Spacerock

På det andra albumet, Travelogue från 1980, finns spåret som tillsammans med "The Things That Dreams are Made of" på uppföljaren och storsäljaren Dare utgör det tydligaste exemplet. Det räcker egentligen att se på titeln: "The Black Hit of Space", hitlåten från rymden.

 

Tystnad, ensamma syntetiska trummor - sedan ett indistinkt, trevande, skört ljud. Flera ljud verkar slumpmässigt kastas mot varandra utan någon koppling till trumbeatet. En baspuls: dom-dom, dom-dom. Sedan - schwoosh!!! - rymden anfaller i form av ett rockband. Det infernaliska ljudet upphör och till ett stadigt rockbeat deklarerar en mycket brittisk röst:

 

Been out all night, I needed a bite
I thought I'd put a record on
I reached for the one with the ultra-modern label
And wondered where the light had gone
It had a futuristic cover
Lifted straight from Buck Rogers
The record was so black it had to be a con
The autochanger switched as I filled my sandwich
And futuristic sounds warbled off and on

 

Berättaren kommer hem efter en natt på stan, sätter på en skiva och äter en macka. Det kunde varit vilken rocktext som helst, om det inte vore för referenserna till Buck Rogers, rymden, futurismen och den mystiska musiken som äter upp ljuset och låter som inget annat.

 

Andra versen är en dystopi i samma anda som Fahrenheit 451:

 

As the song climbed the charts
The others disappeared
'Til there was nothing but it left to buy
It got to number one
Then into minus figures
Though nobody could understand why

 

Det finns bara en musik kvar, faktiskt bara en låt. Allting annat sugs upp av "The Black Hit of Space". "I couldn't stand this bland sound", sjunger Philip Oakley och berättar vidare att när han tittar på skivan finns bara b-sidan kvar och han försöker fly, men "time stops when you put it -". Där slutar låten.

 

Kulturkritik

Enkelt? Larvigt? Eller snarare en kommentar till en musikkultur där bara ett svar åt gången är rätt, där musikpressen och smakdomare i de egna leden dikterar vad som är bra och vad som är dåligt. En skiva blir nummer ett "trots att ingen kan förstå varför" Johnny Rotten kallade dem för "Trendy hippies" när han recenserade "Being Boiled"-singeln i NME. Det här var sommaren 1978 och vem var det som var trendig, egentligen?

 

Med Travelogue bidrog The Human League till att skapa en helt ny genre som de själva skulle bli listkungar i under några korta år på 1980-talet. Det är en ojämnare lp än Dare, men i öppningsspåret finns allt de var bra på. Depeche Mode, Heaven 17 (utbrytare från bandet), Simple Minds och långt senare svenska Strip Music tillhör dem som står i skuld.

 

Skriven av: The Human League

Producerad av: The Human League och Richard Manwaring.

Album: Travelogue (Virgin 1980)

Länkar: League Online , forumet Secrets, Blind Youth , Human League på Wikipedia.

 

Andra bloggar om: musik, pop, rock, album, låtar, human league, travelogue

Sad Kermit gör Nine Inch Nails (och Johnny Cashs) helsvarta sorgesång "Hurt" till stor humor i en video nyligen. Hur bra fungerar det att vara rolig inom rockmusiken?

 

Det var ju Frank Zappa som ursprungligen ställde frågan på ett skivomslag, vilket får anses som symptomatiskt eftersom han ändå tillhör de allra roligaste rockartisterna som världen sett. Visst var det en hel del underlivs- och toaletthumor, men även i de fallen var Zappas väldokumenterade intelligens närvarande. "Why Does It Hurt When I Pee?" från Joe's Garage är faktiskt rolig varje gång, men samtidigt en bra låt. Kombinationen är svår.

 

Humor är nämligen en färskvara, och roliga historier är roliga första gången man hör dem. Även hela humorgenrer tenderar att tillsammans med sina vitsar försvinna ut genom bakdörren med svansen mellan benen, för att ersättas av något annat som känns bättre, fräschare, roligare. Undantagen finns (Monty Python) men regeln är vanligare - vi skrattar inte så mycket åt "Macken" idag. Och inte åt Svenne Rubins, Traste Lindéns kvintett eller Eddie Meduza heller. De har försvunnit dels för att den revy- och buskisdoftande svenska landsortsrocken befinner sig på nedgång, dels för att de helt enkelt inte är roliga längre.

 

Markoolio, Magnus Uggla och Snook kommer möjligen att vara populära även i framtiden, men bara om de gör nya låtar. Deras gamla roliga texter kommer inte att ge dem status. Magnus Ugglas karriär är lång och fylld av klassiker, men tittar man närmare på de riktigt hållbara låtarna ser man att de snarare andas desperation och ilska, än blasé ståuppkomik. Det är förvisso så att det inte är till pop- och rockmusiken vi går när vi vill skratta. Tvärtom är popmusik snarare terapi och en medicin. Ett lyckopiller då och då är inte fel, men det är inte den som botar.

 

Morrissey, Bruce och Kermit

Så vem mer än Zappa har lyckats? Kanske Morrissey, som har ett grundmurat rykte som heldeppig hos dem som inte kan sin The Smiths- eller Morrissey-katalog, men som bland sina regelbundna lyssnare ses som en typiskt slagfärdig witty britt från norra England. Måhända är det hans förmåga att blanda det ytterst allvarliga med den slagfärdiga repliken som är hans storhet - bara flams är helt enkelt inte lika kul. Lennie Bruce var likadan. På The Smiths mest omtalade skiva, "The Queen Is Dead", syns det här mönstret tydligt, såväl i de enskilda texterna som i hela låtlistan. Mörkt avlöses av ljust, från titelspåret till "Some Girls Are Bigger Than Others".

 

Hos Sad Kermit är det samma kontrast som framkallar skratten. Den plågsamma texten, den allvarliga, mollstämda musiken, bilderna av honom när han knarkar, kräks, hur han faller ihop, bilderna av hans förlorade vänner, av hans förlorade älskade. När Johnny Cash gör ungefär samma saker i sin video är det ingen som skrattar. Men här - han är en grön groda. Det är ju Kermit! Från Mupparna!

 

Man kan se honom på hemsidan här, eller varför inte på Henrik Schyfferts blogg här. Musikavdelningen finner nämligen att Schyffert passar väl in i sammanhanget.

 

Andra bloggar om: musik, pop, rock, humor

Yahoo har slutit avtal med stora förlag om att publicera låttexter på nätet. Nu kanske vi kan få veta vad Michael Stipe faktiskt sjunger, om vi nu vill veta. Luckor är ofta bättre än kunskap när det gäller rockmusik.

 

Hur ofta har vi inte hamnat i trätomål med vänner och ovänner om diverse textrader i pop- och rocklåtar? Hur många gånger har vi inte hum-hummat oss igenom några svårdefinierade rader? Hur många gånger har det inte visat sig att den där texten vi sjungit i duschen i många år, faktiskt var helt uppåt väggarna galen? Tack vare Yahoo kan det vara slut på en del av pinsamheterna nu (se SvD här).

 

Inga mer "Dansa ner i ån" med Lena Ph, eller "I got my first real sexdream", som Bryan Adams sjöng.

 

Yahoo har nämligen slutit ett avtal med stora förlag om att få publicera låttexterna på nätet och finansiera det hela med reklam. Vi användare betalar alltså inget, men förlagen får ändå betalt - vilket ju inte är fallet idag. På mängder av sajter finns sökbara databaser med tiotusentals texter (se t.ex. azlyrics.com, lyrics.com) som inte genererar en krona till de rättmätiga ägarna till texterna. Sent omsider försöker de alltså ändra på det.

 

Mellan raderna lever upplevelsen

Självklart är detta välkommet. Yahoo kan säkert göra en långt mer professionell sajt än de existerar idag, och mer gratis information kan aldrig vara dåligt. Samtidigt finns det anledning att fundera över de kunskapsluckor som täpps igen. Är de inte en del av vår upplevelse av låten?

 

I den traditionella lyriken är luckan det kanske mest centrala draget. Visst, dikten är också kort, har meter och rim och rytm, den förmedlar en känsla snarare än en handling. Men kanske framför allt är den något annat än den tycks vara. Det finns en djupnivå under ytan, något som vi inte ser vid första anblick men måste närma oss via tolkning. "Vad jag har skrivit / är skrivet mellan raderna", som Gunnar Ekelöf formulerade det.

 

Detta saknas dock ofta inom rocklyriken som är mycket mer direkt än traditionell poesi. I rock och pop har sångaren bara tre och en halv minut på sig att övertyga lyssnaren, och i praktiken ännu kortare tid. Då gäller det att vara snabb, tydlig och rakt på sak, även om det blir lite plumpt eller prosaiskt på kuppen. Det är här lyssnaren kommer in i bilden som photoshoppare.

 

Lyssnaren som textskapare

De luckor som då och då uppstår på grund av att vi inte uppfattar vad som sjungs behöver fyllas med något, och den mänskliga hjärnan gör sitt bästa för att fylla luckorna med något som skapar samband och gör den större texten förståelig. Vi har dock olika erfarenheter och kunskaper, varför luckorna fylls i olika "bra", t.ex. beroende på hur mycket engelska vi kan eller vilka föreställningar om världen vi har.

 

Är man lite krass, ja då kan man tycka att Band Aids "Do They Know It's Christmas" faktiskt innehåller en rad som "the only gift they'll get this year is flies". Är man mindre pryd kan man tycka att Madonna sjunger "tight for the very last time". Och tycker man att inte ens Jimi Hendrix kunde bli hur hög som helst, då tror man att han sjunger "Excuse me, while I kiss this guy". Roy Orbison rankas uppenbarligen lågt av dem som hör honom sjunga "only baloney".

 

Kanske blir det ändå allra bäst när det inte går att fylla den där luckan, eller när det egna förslaget inte känns bra nog. Det är då vi funderar vidare, tolkar, diskuterar och experimenterar. Vi kanske till och med väljer att inte gå in på Yahoo. "När månen ser på" är ju en vacker Kent-rad.

 

Underhållande länkar: The Archive of Misheard Lyrics, Bröllopstorgets forum.

Andra bloggar om: musik, pop, rock, poplyrik, rocklyrik, yahoo, internet

Boken är bättre än filmen. Men hur får man liveplattan att bli bättre än konserten?

 

Samlingsskivor och liveplattor har en del gemensamt. För det första är de bra vägar in i ett band eller en artist, eftersom spellistan live gärna utgörs av de största låtarna, och för det andra är de allt som oftast hopslängda för att fullfölja ett skivkontrakt. I båda fallen kan ett köp betyda att man köper på sig mycket mer, med följd att samlingen eller livealbumet blir fullständigt överflödigt. Det var det tredje.

 

Vissa konsertalbum är ändå vad man får kalla klassiker eller helt enkelt perfekta: Rolling Stones Get Yer Ya-Yas Out, självklart Talking Heads Stop Making Sense men också The Name of This Band is Talking Heads, U2:s Under a Blood Red Sky, Kiss Alive I-II, MC5:s Kick Out the Jams för att nämna några. De nämnda titlarna är tämligen olika, men vad är det de har som gör dem så minnesvärda?

 

Till att börja med ska en liveskiva vara live. Det duger inte att spela kopior av originalen och tro att det räcker eftersom det är bra låtar. Låtarna måste lyfta, liveversionerna ska ses som tolkningar - covers - och inte som kopior. Traditionellt har det här varit problem för synt- och dansmusiken, men exempelvis Depeche Mode har visat att det går. Visserligen har de valt fel turnéer att dokumentera (Music for the Masses istället för Black Celebration, Songs of Faith and Devotion istället för Violator) men 101 och, inte att förglömma, de fyra ensidiga liveskivorna i början och mitten på 1980-talet visar att det går. "Everything Counts" live är en självklarhet i många sällskap. En syntpopens "Smoke on the Water".

 

Publiken ska vara med, men till en viss gräns. Talking Heads gick så långt åt motsatt håll att de tonade ljudet mellan låtarna på Stop Making Sense, möjligen för att betona att det var ett filmsoundtrack lika väl som en liveskiva, men det är inte att rekommendera. Människan är ett flockdjur, och vi påverkas av andra människors känslor. Ergo: jublande publik ger jublande skivlyssnare. Ett varningens finger ska dock höjas mot överdrifter, som att låta publiken skandera i minuter mellan låtarna, eller före extranumren. Undantag med stort u: Iggy and the Stooges Metallic KO, där man hör motorcykelgänget i publiken kasta flaskor på bandet. Det måste klassas som närvaro.

 

Liveskivor kombineras idag ofta med en konsert-dvd. Gott, men den stora faran i den marknadsföringsstrategin är att en konserts visuella förtecken kan tillåtas dominera över det musikaliska. En turné må vara hur påkostad som helst och ha hur många dansare, videoskärmar och fyrverkerier som helst, men det hörs ändå inte på cd:n därhemma. Alltså ska en liveskiva fokusera på ljudet, och inte på utseendet. Kända förbrytare på denna punkt inkluderar Kylie Minogue, David Bowie och Pink Floyd.

 

En bra låt är en bra låt. Som tidigare påpekats är liveskivor ofta förvillande lika samlingsskivor, och det är i allmänhet bra. Vem vill gå på konsert och höra dåliga låtar? Vem vill höra dåliga låtar live, när man inte vill höra dem annars? Samtidigt leder detta till ett dilemma, enär publiken kan känna att det är onödigt att köpa samma gamla låtar igen. Lösningen ligger i att inkludera välvalda covers ("The Man Who Sold the World", Nirvana), bortglömda pärlor från b-sidor ("Party Girl", U2) eller helt nyarrangerade låtar ("Layla", Eric Clapton).

 

Att artister dessvärre envisas med att alltid göra snabba låtar långsamma, må vara en annan sak, men ger oss skäl att påminna om en annan huvudregel inom pop- och rockkonserter: snabbt vinner över långsamt, bevisat en gång för alla av Ramones på It's Alive. Tystnadens magi överförs mycket sällan i stora arenor, och nästan aldrig följer den med hem.

 

Andra bloggar om: musik, pop, rock, live, album, skivor

Vad gör att konsumenter laddar ner mer och mer på allt större hårddiskar? Inte musikintresset i alla fall.

 

Fildelning, nedladdning och mp3-spelarna med iPod i spetsen ser ut att förändra inte bara distributionen och konsumtionen av popmusik - liksom av filmer, spel, ljudböcker och jämförbara digitala produkter - utan även dess funktion. Musik på 00-talet förefaller allt mindre vara ett intresse eller ens en förströelse. Istället blir musiken ett samlingsobjekt, dock helt utan samlingsvärde.

 

Otvivelaktigt behåller musiken sina ursprungliga funktioner även efter den digitala revolutionen. Popmusik är fortfarande många människors sätt att uttrycka sig och förhålla sig till världen. Musik är deras medium och deras medicin. Musik är många människors yrke. Musik är för många ett sätt att mötas, mest tydligt inom dansmusiken. Dessa funktioner och fler finns kvar, men får konkurrens av samlandet.

 

Kvalitet vs kvantitet

Skivsamlare har funnits sedan de första exemplaren pressades, men sällan är de intresserade av kvantiteten. Istället måste det vara kvalitet: rätt pressning, rätt etikett, rätt omslag, rätt ursprungsland ... och så vidare. Bara att ha många exemplar räcker inte för den traditionella samlaren, faktiskt oavsett vad kategorin är. För nedladdningsgenerationen gäller i hög grad det motsatta: kvalitet är bisak, kvantitet huvudsak.

 

People are starting to collect music in the same way that they collect stamps. People who weren't really interested in music as such are now worried about whether they've got 15,000 songs, and I think that's had an interesting effect.

 

Citatet är musikjournalisten Paul Morleys (Observer Music Monthly, oktober 2006) och illustrerar fenomenet väl. Individer tenderar att diskutera musik i termer av antal låtar eller antal gigabyte musik på hårddisken. Samma sak gäller spelfilmer eller tv-serier som laddas ner och kopieras utan att det direkt svarar mot ett intresse eller ett framtida behov av att ha filmer att se. Det klassiska ekonomiska mönstret där efterfrågan och utbud möts förefaller satt ur spel, eftersom utbudet är för stort och priset för lågt - för 90 procent av konsumenterna är det faktiskt noll kronor. Man laddar ner av den enkla anledningen att man kan.

 

Bra eller dåligt?

Utvecklingen måste ses som "intressant", som Paul Morley säger utan att vidare specificera vilken denna utveckling är. Den också ses i termer av bra eller dåligt. Gott är att människor upptäcker mycket mer musik och att den tröskel som ett pris (cd:n ansågs alltid för dyr, även hos grupper med relativt god inkomst) alltid utgör är försvunnen. Mer musik innebär utan tvivel också mer dålig musik, men även mer bra musik. Detta gäller förstås både produktionsledet och konsumtionsledet. Musik är idag ett helt realistiskt yrkesval och karriärsalternativ för unga människor på arbetsmarknaden, påhejade av tv:s talangtävlingar och kunddrivna webbsajter som MySpace och YouTube.

 

Samtidigt avmystifieras musiken när den blir lika vanlig som luften vi andas och vattnet vi dricker ur kökskranen. På gott och ont går synen på musiken som magi och artisten som ouppnåelig gud från en annan planet förlorad när den konsumeras utan eftertanke, precis som luften och vattnet. Avsaknaden av paketering (omslag, texthäfte, etikett) och reellt inköpsställe (butiken, personalen) bidrar också till att göra musiksamlingen mer abstrakt och en allt sämre madeleinekaka. För vem kommer ihåg exakt när, var och av vem man laddat ner en viss musikfil? Sean O'Hagan, Observer (2007-01-28):

 

Can a downloaded album, floating free of its artwork, its context, its paraphernalia, ever contain that sort of mystery? Can a song bought from iTunes, and nestling somehow intangibly on your iPod, condemned by a whim to the cosmic meaninglessness of the 'Shuffle', ever carry the full weight of its own history? I think not. People need things.

 

Människor behöver ting, men vad händer om tinget försvinner? Det är ett känt fenomen alltigenom skivans historia från stenkakan till cd:n, att vid varje formatbyte har också lyssnandet förändrats. Och därmed även musikens funktion.

 

Formatet och funktionen

I begynnelsen var lyssnandet mycket koncentrerat eftersom skivan var sällsynt och speltiden kort. Det fanns inte en tanke på att göra någonting annat än att lyssna, och att lyssna noga. Stenkakan ersattes av vinylen med en betydligt längre speltid och två sidor, vilket till en början framför allt sågs som en vinst för den klassiska symfonin. Med lp:n försvann det koncentrerade lyssnandet och ersattes av musiken som muzak, någonting som stod på medan man gjorde någonting annat. Sjutumssingeln blev istället det magiska formatet, som såväl skivindustrin som enskilda artister (Oasis, Morrissey m.fl.) försökt hålla vid liv, men som egentligen var dödsdömt i och med cd:ns ankomst.

 

Cd:ns långa oavbrutna speltid och cd-spelarens möjligheter till repetition och programmering innebar att användaren slutligen tog kommandot över mediet - och även över artisternas och skivbolagens definition av albumkonceptet. Nedladdning och mp3-spelare är en förlängning av samma trend: mer konsumtion, mindre aktivt lyssnande; mer makt hos konsumenten, mindre hos den ursprunglige producenten. Nästa steg i utvecklingen är rimligen att inte bara singeln försvinner helt, utan även albumet.

 

DN: Svenska fildelare villiga att betala.

Andra bloggar om: musik, pop, rock, nedladdning, fildelning, ipod

Coverplattan lever, från Bowies Pinups till årets Version av Mark Ronson eller Twelve av Patti Smith. Men det är få svenska låtar.

 

Vissa låtar eller artister är svåra att göra covers på, även somliga genrer. Rap och hiphop, t.ex. motsätter sig covern, liksom helt vanliga rockartister som Bruce Springsteen eller Sveriges motsvarighet Ulf Lundell. Det handlar om identitet, och huruvida det är möjligt att på ett trovärdigt sätt identifiera det nya jaget med originalets. När lyssnaren starkt förknippar sångens berättarjag med artisten uppstår ett hinder mot covern, ett kopieringsskydd helt utanför tekniken.

 

Med både Springsteen och Lundell är identiteten uppenbar. Lyssnaren ser deras sånger som självbiografiska. Ofta är intrycket felaktigt, men det spelar ingen roll. Med vissa andra artisters musik är det inget problem att sätta texten i en någon annans hand eftersom kopplingen är svagare, oavsett om sången framförs i första person eller inte.

 

Kopia eller tolkning

I Sverige är Per Gessle en sådan artist vars texter mycket lätt kan sjungas av någon annan, eftersom Gessle själv byter karaktär genom sina låtar och dessutom inte skriver lika starkt detaljerade texter som Lundell eller Sophie Zelmani eller Plura Jonsson eller Peter LeMarc. Gessles texter blir lätta att överta, vilket också bevisas av att han varit mycket framgångsrik i att ge andra artister hittar.

 

Gessles framförande är däremot mycket personligt genom röstkvaliteten. Här måste coverartisten välja väg: ska "Sommartider" spelas som ytterligare ett framförande - en kopia - eller som helt ny tolkning, en ny sång? Det typiska coverbandet följer i regel exemplet från den klassiska musiken där målet är att återskapa verket "i idealisk riktning", för att travestera Nobel.

 

I fallet med Gyllene tider måste det också anses vara typfallet. Själva syftet med att spela "Sommartider" är nostalgiskt och meningen är att publiken ska koppla upplevelsen till minnet av den populära låten och gruppen, inte till bandet som för tillfället framför den. Publiken blir tillsammans med den historiska kontexten med andra ord faktorer för framförandet. Slutprodukten blir därför en kopia av originalet, gärna med halländska /r/ och hesa vokaler.

 

Fler covers på väg?

Detta om sånger på svenska, och bara ett par aspekter som påverkar om en sång kan återskapas eller inte. Men svenska artister skriver på engelska också, och kanske främst t.o.m. Den som lyssnar på P3 Svea för enbart svensk musik hör inte många svenska texter. Borde inte detta, kopplat till de enorma framgångar som svensk musik har och haft de senaste 15 åren, rendera fler covers utomlands? Erasure gjorde en cd med fyra Abba-låtar. När kommer Roxette, Cardigans, Soundtrack of Our Lives och Hives låtar på listorna med andra, utländska artister?

 

Tiden är förstås en faktor om man ser till Erasures Abba-esque, som var en flört med 1970-talets återkomst i allmänhet och Abbas i synnerhet. Det tar en stund innan Roxettes låtlista får samma status, och i regel vill man inte göra covers på helt nya låtar. Men när det gäller framförande och identitet finns det inga hinder för nya versioner av "My Favourite Game", "Hate to Say I Told You So" eller "Carrie". Texterna är på engelska, jagen är utbytbara, de kulturella anspelningarna till Sverige eller svenskhet är minimala och produktionerna lika anglosaxiska som något annat på Top 40 eller Billboard.

 

Musik i mittfåran

Andra hinder som ras, kön eller klass är också till stor del satta ur spel för många av de internationellt erkända svenska akterna. Det som hindrar Hives från att göra en Hole-cover är inget hinder vice versa. Den klassmedvetenhet som gör det omöjligt för vem som helst att sjunga The Street finns nästan bara hos The (International) Noise Conspiracy. Det tydliga perspektiv som ger sig till känna i så mycket amerikansk och brittisk soul och R&B saknas i allt väsentligt hos Titiyo, Jennifer Brown och Stephen Simmonds.

 

Svensk musik på export är helt enkelt i mittfåran, på gott och ont, men undantagen kan också nämnas: Stina Nordenstam, The Knife, Looptroop, José Gonzales. Intressant är förstås kopplingen mellan Gonzales och The Knife: de senares "Heartbeat" framgångsrikt tolkad av den förre.

 

Den svenska popvågen internationellt karakteriseras ofta som melankolisk och med en nordisk air omkring sig. Inte minst förklarades de tidiga framgångarna i Japan ofta så. Det är förstås en teori att den specifikt svenska lokaliteten inte handlar om uttal, miljöbeskrivningar eller specifik samhällskritik, utan om något mer svårfångat som förhindrar coverversionen. Kanske kan detta svårgripbara svårmod vara svaret på varför Robbie Williams ännu inte sjungit in "Lovefool".

Andra bloggar om: musik, pop, rock, poplyrik, rocklyrik, covers

"Just walk right up to the microphone and name all the things you love, all the things that you loathe." Eller?

 

Pop- och rocktexter handlar fortfarande främst om kärlek eller politik i någon form. De handlar inte om affärsjuridik, mikrobiologi eller företagsekonomi. Varför är vissa ämnen utanför rockens domän? Det borde vara möjligt att föra in mindre poetiska inslag i poplyriken helt enkelt för att den inte längre är lyrisk. Sedan 1960-talet har den hela tiden blivit mer prosaisk.

 

Tiden börjar med 1950-talet: Chuck Berry, Buddy Holly, Bill Haley. Rock'n'roll-texterna var inte så mycket bärare av information eller ens en känsla, utan ord att sjunga till musiken. Rock var en dansform och musiken stod i centrum - vad som sjöngs till den givna takten var av sekundär betydelse. Därav geniala men samtidigt fattiga textrader som "tutti frutti, aw rooty", "See you later alligator / and goodbye crocodile" och förstås "awopbopalooma alopbamboom". Det är pojke möter flicka-tematik, men utanför prosa/poesi-paradigmet.

 

Från enhet till splittring

På 1960-talet breddades tänkandet och musik och text sammanfördes till en enhet, där det var viktigt att allting harmonierade. Orden tillhörde inte bara musiken ? orden var musik, och i låtskrivarstugorna satt kompositörer och textförfattare och noga räknade takter, stavelser och vokallängder. Resultatet blev mängder av klassiker från Motown och Brill Building i USA och från rimsmeder som Povel Ramel och Beppe Wolgers i Sverige. Sånger som "You've Lost That Lovin' Feeling", "What Becomes of the Broken Hearted" och "Do You Know the Way to San Jose" vittnar om målet för alla: skönhet, harmoni, enhet.

 

Men 1960-talet innebar också ett politiskt uppvaknande, och det var tydligt att kärlek inte längre var på allas läppar. Och inte harmoni heller.

 

Bob Dylan blev katalysatorn för en modernistisk era där länken till prosan är tydlig. Jack Kerouac och Alan Ginsberg hör tydligt samman med Dylan, och Dylan med dem. Sångtexterna sväller, får en närmast fullständig syntax, blir episk, de vänder sig direkt till publiken och behandlar aktuella ämnen som krig, politik, sex och miljöförstöring. Sverige ser samma utveckling med Lundell, Hoola Bandoola Band och hela proggrörelsen.

 

1970-talet är dock samtidigt det decennium där genrerna spricker upp i allt mer svåröverskådliga undergrupper och ett helhetsbedömning är svår. Neil Young skriver poesi, men har samtidigt samma direkta dialog med publiken som de moderna prosaisterna. I Sverige framträder Ted Gärdestad som en direkt motpol till proggarna.

 

Den självständiga texten

Under 1980-talet krympte texterna igen och vid en snabb blick ser de ut som traditionell lyrik. De saknar dock ofta rim (fr.a. punk, new wave) och artisterna var inte ute efter sextitalisternas harmoni- och enhetstänkande. De självständiga texterna blev snarast tvingade på musiken, pressade in i taktmönster och ackordföljder de inte såg ut att vara gjorda för. Det viktigaste var att texten blev sjungen, inte att betoning och uttal blev helt rätt (ett viktigt undantag är new romantics-vågens klassiska popestetik).

 

I Sverige dök det upp många texter av det här slaget i slutet av decenniet och början av 1990-talet (Magnus Johansson, Jakob Hellman, Bob Hund) medan David Bowie gjorde det redan på Heroes 1977, och Manic Street Preachers är måhända det tydligaste exemplet av alla. Ett gott belägg är "Motorcycle Emptiness" från 1992, med text och musik på typiskt vis av separata upphovsmän. Den är inte enkel att sjunga, eller att recitera som lyrik:

 

Life lies a slow suicide

Orthodox dreams and symbolic myths

From feudal serf to spender

This wonderful world of purchase power

 

Just like lungs sucking on air

Survival's natural as sorrow, sorrow, sorrow

 

Under neon loneliness motorcycle emptiness

Under neon loneliness motorcycle emptiness

 

 

Framtiden

Artister och förstås även publik har alltså i olika skeden sett olika på huruvida sångtexter är prosa eller poesi, och huruvida form eller innehåll ska dominera. Sedan 1970-talet har också populärmusiken splittrats betydligt och det är svårt att sammanfatta 00-talet på samma sätt som 1950- eller 1960-talet.

 

Klart är dock att populärmusik inte slår ur underläge på samma sätt idag. Musikformen är vida accepterad och till och med åldrade politiker och andra maktinnehavare är uppvuxna med rocken och Little Richards primalskrik. Det borde innebära att självförtroendet är högt och att rocklyriker inte ser vissa ämnen som förbehållna de etablerade formerna: romanen, dramat, essän, tidningsartikeln. Vidare är såväl artister som publik upplysta av traditionella massmedier, it och universitet, och om det var omöjligt att sjunga om koldioxidutsläpp på 1950-talet är det med säkerhet omöjligt att inte göra det i framtiden.

Andra bloggar om: musik, pop, rock, poplyrik, rocklyrik, lyrik

Hittills har tre album med The Triffids återutgivits med extramaterial. Vi tittar närmare på ett av dem.

 

Under den senare delen av 1980-talet ersattes USA av Australien när det gällde unga människors önskan om vidgade horisonter. Deras föräldrar hade åkt buss och tåg i Europa, deras storasyskon hade flugit till staterna för ett år med collegestudier, amerikansk fotboll och en ny inställning till hasch. Men nästa ungdomskull satte sikte på Australien: stort, outforskat, exotiskt, fräscht, vackert och praktiskt nog lika engelsktalande som Brighton och Torquay. Televisionens två kanaler pluggade reseprogrammen fulla av Australienreklam och att simma bland korallreven efter en dag på fårfarmen blev närmast normalt.

 

Allt detta till ett hyggligt soundtrack: Midnight Oil, Hunters and Collectors, The Church, The Saints, INXS, Hoodoo Gurus, The Go-Betweens, The Triffids och, faktiskt, många fler. Samtidigt som de färgglada resebroschyrerna rullades upp på tv-apparaterna spelades denna musik, som vid närmare granskning inte är så lämpad för lättsmälta reportage om dykning och solbad. Den är ofta alldeles för ... andlig, är det ord som ligger närmast till hands. Det gäller inte alla grupper och alla låtar, men det gäller många av de här australiska banden och det gäller definitivt The Triffids.

 

Efter att det som skulle bli deras genombrott, Born Sandy Devotional, var färdigställt men inte utgivet begav sig gruppen till en lada i det vida australiska landskap som David McCombs texter så ofta utgår ifrån. Tänk på "Wide Open Road", "Lonely Stretch", "Treeless Plain", "Estuary Bed". Tanken var att göra den svåra andra plattan helt olik den förra, och att det skulle vara en avslappnad halvakustisk skiva utan pretentioner. Bandets ledare, sångare och låtskrivare David McComb sammanfattade planerna:

 

The resulting LP of course might not be suitable for the likes of Virgin, but we still plan to make it a bloody good record.

 

Och de lyckades, trots att låtarna mest var skisser även när de var färdiginspelade och trots att åtta kanaler inte var mycket att komma med ens på mitten av 1980-talet. De lyckades faktiskt för bra, för de stora låtarna sparades medvetet till ett bättre - dvs mer kommersiellt - tillfälle. "Jerdacuttup Man", "Trick of the Light" och "Blinder by the Hour" sparades till nästkommande Calenture och den trots allt inkluderade "One Soul Less on Your Fiery List" blev en omarbetad "Hometown Farewell Kiss" på densamma. I nyutgåvan från 2007 (Domino) finns dock allt med.

 

In the Pines är inte The Triffids bästa album, men kanske det mest givande för den som vill möta bandet så nära musikens tillkomst som möjligt. Här saknas den stora och varma ljudbild som Gil Norton gav dem på Born Sandy Devotional och Calenture, och här saknas förstås många av de stora låtarna. Men titelspåret, "Kathy Knows" och "Keep Your Eyes on the Hole" är inga sånger att be om ursäkt för, och till skillnad från mången snygg produktion åldras inte ett hastigt liveinspelat album lika fort. Kanske inte alls.

 

Nyutgåvan av In the Pines låter nog som originalet. Alltså, inte som lp:n, men kanske som gruppen själv i ladan i västra Australiens öde landskap? Efter McCombs bortgång 1999 är det här det närmaste vi kommer svaret.

 

Kändast: "In the Pines", "Keep Your Eyes on the Hole", "One Soul Less on Your Fiery List".

Borde vara kändare: "Kathy Knows".

Producerad av: Bruce Callaway och David McComb.

Länkar: The Triffids hemsida, Domino Records, australisk musik på Wikipedia.


Andra bloggar om: musik, pop, rock, triffids, in the pines, album